Leksand.
Dalarna.
Ishockeytokigt. I decennier elitlag.Legendarer en masse: Åke Lassas, Sigge Bröms,
Pära Carlström, Nisse Nilsson, Mapa Sjögren. tvillingarna Abrahamsson. Per Olov Brasar...listan hur lång som helst.
Kulturell motsvarighet; "Himlaspelet";
alias
Rune Lindström!
Jag tvivlar på att många i det uppväxande släket vet vem Rune Lindström är/var.
En av mina i dessa dagar tillgångar är att jag hunnit med fler
karriärer tack vare att jag kom i gång så ung att jag var med vid rinkside redan på den tiden Leksand härjade på uteis. I pressbåset var det trängsel; skinnfäll till varje plats;Ibland visade termometer - 20 grader eller än mer.
Jag älskade att vara Dagens Nyheters utsände reporter i detta exotiska Leksand!
På platsen bredvid DN;s permanenta skinnfäll satt ofta Rune Lindström, iförd en jättelik vargskinnpäls och ryssmössa;
Skådis - när det begav sig i unga år var han älskaren, som
led alla helvetes kval i jakten på Den Stora Kärleken.Rune var privat envis och lite vresig.Han älskade att kämpa ur underläge.
Rune hade en plunta fylld med konjak med sig vid rinkside. Hans då på 1960-talet runda fryntliga ansikte levde och dog med Leksands läge i matchen. Inte sällan hade han synpunkter på det direktdikterade referat för DN:s förstaupplaga - den som kom till alla platser utanför Mälardalen. Konjaksdofterna blandades med spelarnas svettångor och varm korvlådorna.
Sedan jag på hotellrummet i lugnare takt skrivit och leverarat min story för Stoockholmsupplagan. ja då var timmen sen, midnatt. Jag bodde alltid på pensionat Lindbergs där värdparet blev nära vänner; Det dukades nattbord med delikatesser. Rune Lindström anslöt, liksom konstnären Holger Löwenadler m fl.
Rune Lindström och jag blev så nära polare att vi åt runt jul spisade och pratade långlunch, d v s började vid 12-rycket och, bortsett från en eventuell syresättande promenad, pågick arrangemanget till en ny kväll och nya möten,oftast hemma hos Rune, som där fick spela ut hela sitt register: Från filosofi, teater, opera, visor (han arbetade mycket med Lillebror Söderlund), nya filmmanus---och Himlaspelet, förstås, folklustspelet som varje år ges inför utsåld scen mitt i Leksand; vilket mästerverk.
Mats Ersson förlorar sin käresta och en dag även förståndet; Hans långa själs- vandring knaggeligen upp till himla bär, ty Gud har lovat honom att där - just där skall han få återse kärleken. Sista gången jag såg Rune L. var vid fyrasnåret en kall december:
Han hade slumrat in i den gamla slitna länsstolen: Just som jag öppnade ytterdörren
for han upp och han tog upp ett blad som han hade avbildat en man han höll högt:
Bertrand Russel. Jag fick den; "Du ska ha den - ge dig iväg nu, du har mycket att göra därute!"
Det var vid långluncherna med Rune Lindström som jag ivrigt visade mina konstnärliga drömmar samt insikter om berättelser, filmmanus mm mm. Åldersskillnaden var stor, men icke så i anden.
Martin Lamm hette en av DN:s främsta tecknare, ja en av världens kan vi dra till med utan att överdriva. Martin och jag blev vänner; Rune Lindström fanns med även i
den vänkretsen.Martin Lamm gick in i svåra depressioner och en dag orkade han inte vara med längre. Han hade skickat teckningen på Rune Lindström till mig som ett tafatt farväl...."Til gamle Thorwald av unge vännen Martin".
Äntligen, tänk att jag just nu fick publicera både en glimt från Dalom, Rune L och den gudomlige Martin Lamm! Och Bertrand ler sitt leende i sitt oftast bekymrade
anlete, Kanske vid en happening med Gud, Rune L, Martin L och Mats Esson med sin kärestas hand för evigt i hans masnäve.
Thorwald
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar