Jean Paul Sartre, fransk modernistisk, existentiell fadersfigur för revoltvänstern
eller 68-rörelsens barn, om man ¨så vill. Barflickan tcker jag mera markeret skulle
varit med i Sartres Grand Finale; No Exit, ingen utgång.
Där i detta drama för alltifrån teatersalongen, film till hemma i familjens vardagsrum med ty åtföljande diskussion efteråt.
Barflickan i Havanna låter så tröstrikt romantiskt i Evert Taubes visa. Hon sitter i ett fönster, hon har inga pengar kvar.säker ögonkontakt med någon överförfriskad - eller spik nykter, plånbok som plånbok...men si där vredgades Taube, som i sig är en mot bild till Jean Paul Sartre, men icke ointressant!
För sjömannen pantar vad som helst för flickans gunst en liten stund.
Och där rök farfars guldur!
Si så där ja, där påfördes mängder med siffror på kreditkortet...
Jean Paul Sartres No Exit har dragit in homosexualiteten i No Exit.Djärvt mitt i krigsslutet, då pjäsen uruppfördes. Skulle vara välkommen i detta nu.
Existenserna finns i ett kalt rum utan utgångar Bara en stor spegel blir avgud,
symbolernas symbol. Jean Paul Sartre levde själv i ett avtal med sin livskamrat Simone.Mycket har fokuserats på vänsterns portalfigurs ändlösa sänggymnastik med
allt som lyfte på kjolen, eller ' icke utslutet - öppnade gylfen. I moralens väktare
har Sartre en vedersakare beredd med storsläggan.
Bisexualitet - you name it!
Hur som helst,åter till barflickan. Hon blev så här och jag tror hon får debutera
i min separatutställning i Broby Gästgivaregård i Sunne den 13 augusti.Thorwald
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar