Om Gud finns är han här nu!

Jag brukar inte skriva brev till Gud, men du nåde hjälpe denna enklaste människokrake;
För tre år sedan tillskrev jag det väsen eller Det/Den som må vara "The Creator";
Jag har fått svar från den kraft som är m i n gud, eller Lellefar som jag tillmäler honom/henne om jag tror mig komma på hörhåll med pennan, penslarna eller, som nu, vid datorns skrivbräda.

Kolla bilderna Ni ser här; De är för mig, som flackat runt mest i stora stora städer och inte letat efter parker att skoglåtsas i - nej, var jag reporter på språng så var jag det och ingenting annat; Det blev en vana med stress och höga volymer; idrottens ljudkuliss består i att folk primalskriker och idkar massbön och innehållet är icke svårtolkat; på sin höjd en önskan om att "måtte vårt lag göra slarvsylta av AIK"...eller något ditåt, beroede på sportgren.

Larm och dån, armbågerier inom journalistkåren jag helst glömmer, tvenne skilsmässor på offervagnen.Ingen/inget att skylla på. Priset betalas helt rättvist på mitt eget
erfarenhetskonto.
Men här är jag - nota bene! - hemma i Värmland år 2008.
När jag var 37 år minns jag tydligt en morgonbön; Jag hade fimpat ciggen, tömt ur allt starkt som fanns i skrymslen och vrår i min rivningslägenhet på Frejgatan 3 i Stockholm samt bestämt mig för att nog är nog. Sörja i en skilsmässa är nödvändigt men livsfara uppstår om man gräver så dupt att allt ljus däruppe släckes.
Ja, den där morgonen i juli det året, då solen förgäves försökte komma igenom den igengrodda köksrutan, ja just där och då sade jag högt och bestämt: "Får jag leva till 40, lellefar, ja då lovar jag att jag ska vara på fötter och med hedervärt sinne söka entré i ditt paradis".
Faktiskt återkom liknande situationer aldrig.

Nu är jag 66, visserligen halvhandikappad p g a ljumskbråck som skall opereras
den 1 augusti men det öppnar bara nya ödmjukheter: livet känns meningsfullare än någonsin. Kolla lite extra på bilden från köket kl 05.30 denna nådens tisdag den 15 juli 2008---

Thorwald