Wilma, Sara och Peter!

Emellanåt känner man sig upprymd;
Som när jag träffade guldretrievern lilla fröken Wilma. född i Arboga
men adopterad av min son Peter och hans sambo Sara (hästbiten och sportinriktad: läsande första av tre år på GIH - Gymnasik- och Idrottshögskolan för att bli gympalärare).

Wilma var absolut lugn. Trivdes direkt med husse och matte och älskar dagliga promenader i ur ich skur¨ute på Djurgården, denna vår huvudstads lunga.

När jag var liten hade jag tre hundar, vid olika tillfällen förstås: Jag älskade dem alla! Gränslöst.
De togs alla ifrån mig; ekonomiska, trångboddheter och kanske annat också.
Jag minns den vitsvarta lilla foxterriern bäst och hans grav besöker jag ännu
och i minnet kommer en svart vinterdag strax efter nyåret fram;

Jag busade Exodus - han var en hittehund så mitt i Gunnarskog vi bodde och ingen
fattade hur denna pigga, granna Foxterrier bara så där kunde komma till mig och stanna.
Efter skolan, klass fyra vid Centralskolan i Stommen, hade jag denna dag bråttom;
Exodus och jag skulle kolla ett övergivet nästan helt igenväxt hus: Mystiken låg
tät; En sägen berättade att ett ungt par hade byggt huset och bott där.
En dag var de försvunna. Ingen kom någonsin tillbaka till huset. Inga släktingar fanns.Folk drog sig för att gå för nära huset i mörker. Slingerväxter klädde in fasaderna.
Nobodys house där 250 meter från vägkorset i Stommen, där jag med syskon och mamma bodde.Jag hade i min fantasi fått för mig att Nobodys house i hemlighet beboddes av paret---de var och inte var verkliga; fantasin hade no limit. Men när jag var hemma
och lade ryggsäcken på köksbordet kände jag att något inte stämde. Mamma var blekare än vanligt, blicken ville inte fasna.
Exodus fanns ingenstans.
Jag hittade honom dagen där på nedgrävd i snön 30 meter från det övergivna huset.
På taket på en jordkällare.Fryst av metertjock snö.
Han var alldeles stel och död, men jag tyckte att han log mot mig. Något hände; Tårarna frös till is. Jag begravde min vän på mitt eget sätt;
Så var det med Exodus.

Nu mötte jag en väldokumenterad icke-Exodus; Wilma, mer vit än guld. Vilka ögon att drunkna i!
Marja, min f d maka och konstnärskolega, var med när jag träffade Wilma tidigare i år vid ett Stockholmsbesök. Hon fick sedan bilder från Peter och akvarellade
det ni här ser. Innan Marja stack,i all hast som en tidens Exodus, lämnade hon denna gåva till Wilma, Sara och Peter.Så kan det gå.

S Thorwald Olsson