Hemingway och pirplankan

En ensam man satt med benen dinglande utanför den yttersta pirplankan.
Hur han hade kommit dit var en gåta, eftersom den senaste orkanen över södra
Forida hade slitit sönder det mesta av människan optimistiskt byggt ute i havet, även
de odödliga pirkonstruktionerna.
Jag råkade passera på min dagliga långvandring utefter den breda, guldlockande
och till synes och kännes oändliga strand som gett Miami dess världsberömda och
fruktade Beachareor.

Jag stannade och fokuserade blicken bort mot den yttersta plankan; den liksom hängde fritt i luften, men antagligen fanns ett stöttande fäste i form av de sega stockar, som var många till antalet för att bära dessa beachens lockande pirer, med inbyggda barer, restauranger, metplatser och en hel del annat.

Mannen, som satt därute på den yttersta plankan, rörde sig inte. Var det månna en docka?
Eller gjorde det laddade ljuset, som följer i lugnet då mördarorkanen dragit vidare mot nya skövlingar för att till slut förlora musklerna och likt en gammal uppgiven gubbe i en sista pust återförena sig med de normala och förhärskande vindarna, mig
en synvilla?

Jag blev nyfiken.

- Hello! Hello!

Jag ropade högt, högre; sedan med full kraft:

Hello, there!
Och då vände mannen sitt huvud som täcktes av en halmhatt modell mindre; ansiktet var täckt av vitt skägg.

Som om Ernest Hemingway. familjär med såväl Florida som orkanerna ("Den gamle och havet" gav honom Nobelpriset), gick igen. Nej det var icke Ernesto.Men en gengångare.

Och denne man hade samma planer som slutligen, efter många misslyckade eller i tid uppdagade försök,ändade Hemingways tid som jordevandrare.
Allt kändes ödesbestämt.

Jag tittade mig omkring på den ödsliga stranden. Inte en människa. Men något
hundratal meter bort mot något som hade varit Hotel Bristol - nu nästan jämnat med marken - låg ett omkullvräkt vakttorn.
Jag började springa ditåt, slängde en blick bort mot mannen på den yttersta pirplankan;
Han var borta.Puts väck.
Vi fann honom aldrig; strandvakten, poliserna och en båtpatrull från Kustbevakningen.
"Kanske hade orkanen tagit hans hem och, ännu värre, dödat hans kära.

Varje gång jag därefter vandrade förbi den ramponerade piren stannade jag och tittade mot den yttersra plankan. Den förblev kvar år efter år, tills piren bygges
ny och stark.

Så kan det gå.

S Thorwald Olsson