Ensamheten och BJ Salming

Ibland glöms den bort, ensamheten.
Ett vet jag alldeles säkert:Ensamheten är en liten by någonstans i norrnorra Sverige.
Där bor en tjej som med tränare alias pappa och syskonstöd
åkte till Kanada och vann VM i armbrytning.
Jag glömmer inte dokumentären med sagda otrolighet som innehåll;
När man ringde hem till mamma där i norrnorra Sverige och meddelade att det blev guld, ja då flödade glädjetårarna på det fullproppade hotellrummet borta i Kanada, som vi annars mest känner för ishockeyemigranterna;
Allt startade med Börje Salming, som blev legend med stort L - liksom senare Mats Sundin och Peter Forsberg - och jag glömmer inte resan till Toronto och Maple Leafs Garden och det intilliggande relativt enkla, men väl fungerande, Westbury Hotel, där Börje först inkvarterades med sin dåvarande fru, som han envist kallade "Smulan". Själv tog jag in på samma hotell, bara några minuters promenadavstånd till den sagoomspunna isladan Maple Leafs Garden.

Börje Salming kunde säkert ha talat dialekt med armbryterskan från Ensamheten.
Kirunabo, som han är från start.
Jag minns rätt mycket från mitt reporterjobb i Dagens Nyheter och extra väl det som rörde just den väldige ishockeybacken med järnkraften, som blixtrade från de annars så vänliga ögonen. Till exempel första eldprovet som "BJ" i Maple Leafs mundering. Det gällde - vi skrev 1973 och höststart i National Hockey League - bortamatch mot vid denna tidsepok brutalt tacklingsspelande Philadelphia Flyers. När jag anlände till deras arena Spectrum skedde det tillsammans med Börjes svenske advokat/rådgivare Björn Wagnsson.
- Hu, det här blir tufft för Börje och Inge (Hammarström,forward från Brynäs), pustade Björn Wagnsson, som för övrigt gick bort alldeles för tidigt från oss (cancer).
Och tufft blev det. Eddie Schultz var NHL:s mest råbarkade slagskämpe; Ja, hans roll var att krascha eller på annat sätt söka förstöra nyckelspelare i motståndarlaget.
Schultz stirrade som förhäxad på sitt byte från första nedsläpp; "BJ - kyckling!"

När Börje Salming skrinnade för att byta efter första passet passade slagskämpen på;
Han knäade bakifrån till Börje samt använde klubbladet som krokben. Svensken föll pladask.Den blodtörstiga Philadelphia-publiken jublade, men oljudet fastnade i vrångstrupen;

Börje formligen studsade upp - slet tag i Eddie Schultz och drämde honom i isen. Pannkaka Schultz! Först alldeles tyst i Spectrum; sedan en artig applåd som dovt vandrade från sektion till sektion; Varumärket "BJ" föddes.

Börje Salming var därmed en respekterad man i National Hockey League; Men han
ser alltid så ensam ut, har ni tänkt på det?

Han hade förr i tiden en åldersgrånad fritidsstuga vid Torne Träsk. Dagens Nyheter
sände under några somrar på 1980-talet ut medarbetare och chefredaktörer, t ex Christina Jutterström, samt representanter för marknad, annonser,distribution o s v. En sommara gick DN-tåget norrut. Jag var med som reporter och i Kiruna
bad jag om en dags extravaganza;
Tillsammans med fotografen Jan E. Carlsson lyckades jag hitta fram till Börje Salmings sommaride.Nära milen i nyputsade finskor och tji myggolja i lappländsk myrmark.
Likt en björn i ide hasade B.J. sig för att öppna sedan vi bankat en halv timme på dörrar och fönster.Börje kunde verkligen vila ut när han behövde. Nu undrade han vad klockan var: Halv ett på dagen, upplyste fotograf Jan E.Carlsson sakligt. Börje gäspade och sträckte på sig. "Kom in då pojkar", sade han.På det viset blev det en DN-story om Salming i ödemarken.

Och BJ;s varma vänliga,ja nästan lite plågade ögon, glömmer jag aldrig.Inte hans kolsvarta ilskna heller, är bäst att tillägga.

En sann människa; En stor idrottsman. Och en ärlig pappa.

S Thorwald Olsson