Ensam här på OlssonsGården vid Klarälven i Värmlands hjärta.
Ensam avseende människor.
Icke ensam om jag ser till konsten och dikten. Svängningarna med fyra årstider!
F y r a, nästan overkligt hur man familjerar sig med de kringilande löven, som söker
hitta sina platser före snön; allt för att ge bidraget till omstarter i näringskedjan.
Jag håller just dessa dagar i början av november på med en inventering i ateljén:
Icke färdiga målningar för sig, färdiga såvitt mina känslor och avbildande i denna stund---och jag tar god tid på mig.Allt kan/vill/skall icke förklaras!
Lokalradion skvalar på; man vill tydligen kolla presidentvalet i USA även i Karlstad,
Valet blir innan innevarandde dygn - 4 novemner 2008 - en klar seger för demokraterna
och kampen mot rasförgiftarna!
Bushvännen John Mc Cain såg och hörde jag så jag minns det än det där året 1985, då jag fick ett uppdrag som för evigt suddade ut eventuella tvivel på min förmåga som allround journalist; Jag fick vikariera som Dagens Nyheters korrespondent i Washington.
På flygtrippen till radhuset i Georgetown - där för övrigt John F. Kennedy bodde en gång - och DN:s redaktion i National Press Building var det ett kort stopp på
Newfoundland, Jag skrev kikande ut över den bländande vita Alaskasnön;
"Mitt bevakningsråde: Från Newfoundland till Hawaii."
Jag är mycket lycklig för satt Obama nu blir den förste färgade presidenten i USA.
Han kanske stilla tänker som jag fastän ordningen då blir "från Hawaii till och med
Newfoundland" eftersom han har rötter borta vid Pearl Harbor. "Härifrån till evigheten" 1952? Gick på Palladium i Arvika. Jag var ganska flitig filmrecensent i Arvika Tidning, där chefredaktören, påeldaren Helge Dunghed inte bara satte en knattereporter på allt från att läsa korrektur - även Predikoturerna - till att skapa bildsidor från byar och sköta jobbet, som han uttryckte saken "Skapa från ax till limpa!" Blev de bra, som min helsida från barndomsbyn Tobol i Gunnarskog, fick man beröm. Helge lärde mig att ta kritik; "Även om jag i all bråte med jobb låter elak som f-n så låt dig inte om s ä t t e t. Kolla problemet sakligt oc lär du det minsta så är du en vinnare!" Upriktigt; En dag hoppas jag nuvarande chefredaktören för Arvika Nyheter, Jan Nordenberg, letar upp de gamla läggen från Arvika Tidning.
Men åter till DN och USA! Livet rullade snabbt och underbart och ensam trivdes jag som korrespondent.
Jag liksom kände hur orubbligt harmoniskt mitt hjärta klappade:
Nu fick det missunnande packet säga vad det säga vill om grabben från Arvika och
Gunnarskog; Detta uppdrag gick som smort.Jag fyllde DN:s trevåniga radhus i Georgetown med het musik; "Born in USA" med Brucde Springsteen på topp i detta skarpa hest dräpande rock´n roll mot Vietnamkriget---i dag kunde det gälla Irak
ja a l l a krig; Krig är fnalemente tragica i mänsklighetens soptunna. Mc Cain har i hela valkampanjen framträtt som Vietnam-hjälte och häcklat sin unge motståndare som en svikare gentemot krigsveteraner och de stackare som jagar spöken i Bagdad och
Afghanistan,Samma skiva har legat på i många år nu. Det krigströtta amerikanska
folket, som inkluderar gamla, kvinnor och barn, däribland miljoer i sroestadsgetton med helvetets trynen: våld,kriminalitet i ett hav av drogmissbruk, prostitution och allmän förnedring, måste få rådrum: sakta men målmedvetet styra över de fritt
skenande krigspengarna till den stora över allt annat överskuggande uppgiften;
Att ge rättvisa, minska de omätbara gapen mellan fattig och rik.
Hans vision bör vara: Nu bygger vi vårt amerikanska folkhem!
"Härifrån till evigheten"; Burt Lancaster, Frank Sinatra - hans bäst utförda filmroll; Allt gick åt h-e för USA i andra världskrigets slutskede; Som en i ökenhettan ilsken och utan förvarning anfallande skallerorm slog de japanska piloterna till i gryningen mot Pearl Harbor, där amerikanarna hade sin viktigaste örlogsbas för Stilla Havsflottan: Revanschbegäret nästan kvävde Washington,och atombombstesterna i Nevadaöknen blev förintelsens entré nr 2 som hämnd för japsens överfall;Två städer arombombades; Hiroshima, Nagasaki...1985 var det 40-årsjubileum; Jag lyckades hitta mannen som avfyrade B52-planens atombomber; djävulens hittills mest skrämmande masslakt av allt liv; mot allt vad respekt heter för livet på jorden.
Jag hittade bombfällaren på sin sin traktor, han hade egen ranch i närheten av testerna i atomvapenprogrammen.
"Jag skäms inte. B52-orna var outstanding i räckvidd och funktion.Vi kom, jag tryckte
ner releaseknappen; ljudlöst---vi åkte på hög höjd och återvände hem utan missöden.
Jag är inte rädd för atomproven härute."
Jag kände sorg när jag knäppte en sista bild.
Han finns inte mer. Han dog i leukemi, d v s svårast möjliga cancer,
McCain - när såg du "Härifrån till evigheten" senast?
Vad jag än stötte på under det händelserika Washington-vikariatet 1985 så kändes jobbet härigt utmanande. Jag plockade över äldste sonen Magnus, född 1970, en hel månad. Han hängde med d vi korsade det stora landet västerut.No respect. I hyrbilarna var det ibland alldeles tyst då då körde in på Manhattan, eller Springsteens "Born in USA". Vi jagade Columbiamaffians Narkotiasmuggare i Karibiska sjön, skottlossning..Och Ronald Reagan opererades för ändtarmscancer; Vem uppehöll presidentens plikter då inte ens Nancy kunde tala med maken.
Jo, en viss herr George Bush var vice.Och sedermera blev han president på riktigt och
det känns nästan overkligt men nog tusan blev den i skvallerpresen ofta förekommade George Bush II, som tvärt slutade med skörlevnaden.Så kan det gå.
Vi får nu vara tacksamma att al Qúida och Bin Laden, om han lever, håller på en ung färgad ledare för den enda Supermakten och kanske kan terrorskräcken kylas ned.
Gudskelov,tänker jag ibland då ja arbetar med konstens roll i vårt samhälle;Ja Gudskelov att jag gjorde ett livsverk som ärligt arbetande journalist och entrepreneur, Jag slutade DN-engagemanget då jag hade fullföljt den stora interna självrannsakan med stopp för motarbetarna.
Medarbetarna, som ville och vågade vinna.Vara med- inte motarbetae,Det tändes eld i mina förslagslådor. Jag hade varit med i Journalistklubbens styrelse i flera år under den allra mest revolta stämningen med dagliga kostsamma ¨gnissel i samarbetet ledning- kontra medarbetarna.Allt - och lite till ifrågasattes. Vi i facket talade vid några sammandragningar på allvar om att börja realisera ett övertagande av makten;Åtminstone flytta fram facket än mer.
Något hände just då, Platsen för rådslaget var en kursgård på Lidingö. Ordförande Staffan Teste,och strategen den knipsluge Mert Kubu, och tjejerna förstås...
Efter Lidingö förstod jag att det fria ordet och läsarna ej kan behandlas som luft. Ägarna, DN förde inget särskilt positivt liv som Bonnierdominerat börsbolag---
Min unika insyn i facket, rollen som frontreporter utan fjäskerier åt vare sig det ena eller andra hållet - samt att jag kom bort från sportredaktionen innan jag körde fast. Hör gällde det på fullaste allvar Dagens Nyheters framtid;
Vårdslösa, illa journalistiskt underbyggda, experiment med fler än dussinet förortstidningar...Jag såg hur kostnaderna hade ett slöseriets grogrund; aktioner från tvivelaktigt kompetenta medarbetare blev ett för mig avgörande läge;Deras negativa ansatser spred sig.
Utan att bry mig om vänstervågen,som dominerade hela Marieberg dessa år, gick jag i konsekvent polemik mot det jag kallade motarbetarskap och som hotade tindingen; Ja var ofta utgivae av interna åsiktskanalen "Myggan"; Där spelade jag ut Maos lilla röda och Marxistdyrkarna---Droppen som bevisligen var en ödesfråga för DN var;
Förortstidningarnas medarbetare, som lyckades konvertera B-betonad kompetens på ett inte särskilt imponerande veckoblad till viktiga redigerings- och reporterjobb i stora DN, Mitt förslag var rakt, utan sidospår:
Lägg snarast ned alla bilagorna.Informera, ge dem det berör info dygnet runt om det
krävs;Jag deltog vid informaionen om förortsbladens nedlägging för första gången som direktionens informationsansvarige och jag tyckte VD Hans Tingmalm var ovanligt lugn.
Jag hade lanserat idén med ATT VÅGA VINNA för direktionen,och chefredaktören Christina Jutterström, själv mobbad av vänstergänget som inget dög åt.Rader av förtroendeomröstningar ingick i mobbens försök att få bort Jutterström. Med framtidsmannen Dan Lannerö som samordnare I Att våga vinna-projektet tog offensiven full fart. Dan Lannerö vaar oerfaren men jag hade en unik insyn i läget på DN-redaktionen tack vare facket.Slutet gott, allting gott.
Såja, nu fortsätter jag att plocka bland mina arbeten.
På köksbordet ligger en bekräftelse från Arvika kommun:
"Nyckeln finns att hämta i receptionen, Biblioteket..Ni ansvarar själv för...osv"
I februari 2009 skall jag sålunda låta mina alster vara till allmän beskådning i
den härliga lokalen Gallerie 39 nästan precis där vårt stamkondis CK (Centralkonditoriet) låg. Jag kan se nig komma infarande, morsa på kompisarna vid stambordet under spegelväggen längst in, håva upp en femtioöring eller fler, gå fram
till Jukeboxen och trycka på Blueberry Hill md Fats Domino, följd av Just walking in the rain med Johnny Ray...
Så 39:an nästa - min debut med separatutställning i hembygden.
Thorwald
a
Har man levt efter principen "Lev och låt leva" och ena stunden sörjt förlorade kärlekar, som bleknat bort som åtråstyrd inbillningskärlek och i ett par. tre fall fått min annars hyggligt välbeställda kålrot att sluta vara annat än kaos. Kålrot, som högt värderade sportskrivaren och sporttecknargiganten Rit-Ola Garland,i telefonkatalogen alltid etiketterande sig med adress Blanchegatan i Stocholm och arbetandes för Dagens Nyheter, Se (Veckans Ritola) samt det egna kället seriefigurerna Biffen&Bananens öden och äventyr, som blev slangsnackande halvdussinet folkkära filmer (Åke Grönberg, Biffen. och Åke Söderblom, Bananen). Såg förresten för något år sedan den där från verklighetens Sverigeloppet, Svängis-klassikern på cykel,i regi Dagens Nyheter och dragandes hundratusentals åskådare. Ritola fans tillsammans i ledarbilen med legender som Sven Pe Johansson, den urstarke, glödheta hlsingen och duellisten i lägen då han tappade sitt tålamod. Men han var som en far för oss yngre medarbetare, av vilka oftast jag var, som han sade sedan han blivit DN-sportens administrativa chef, "en journalist med yrket främst". Då jag efter många, laddade år som reporter i farten stod inför en skilsmässa från 2 små pojkar och en hederlig fru, ja då var det rakt in i väggen; Sven Pe visade då var kärlek är; Han ringde mig i USA, dit jag 1979 ställde kosan med målet att aldrig mer återkomma till Sverige. Jag skrev min utvandrarbok "Yrke: Proffs i NHL". en gav DN:s eget förlag ut.Jag hyrde lägenhet i Miami. Tränade hårt sex dagar i veckan. Jag kom in i otroliga kurser vid och Creative writing ökade min engelska mångfalt. Jag spårade in på USA:s kanske främsta dagliga tidning utanför New Yok och dess N Y Times; Miami Herald; Pulitzerpriset flerfaldigt, och det var inspirerande att få tillgång till denna studie+plats. Pulitzervinnarna i undersökande journalistik blev vännner och lärare och ett¨år senare var det allvar: "You are an American-reporter, your skills and merits from Dagens Nyheter helps!" Sven P och chefer över honom hade hört sig för och fattat att min sorg över familjekraschen var nödvändigt dramatisk, Jag fick ett enkelt rekommenderat brev från DN:s chefredaktör Hans-Ingvar Johnson: "Du får här ett stipendium Thorwald, och så är du välkommen till DN när du tagit din tid." Eftersom jag skattemässigt var utskriven ur Sverige så blev DN:s uppmuntrande gåva värd det dubbbla. Mina belackare på tidningen visste jag vilka elaka dubbelnaturer de var. Ärligt talt tyckte jag mest ingenting längre och under alla år som allmän reporter och en mobilisering som befattningshavae i direktionens team och Hans Tingmalm som en äkta vän, liksom koncernchefen osvsamt - får ej glömmas - chefredaktörerna Bengt Dennis och Christina Jutterström...och Dan Lannerö, Sören Löfvenhaft, ralen Melander, Sven-Erik Sjöberg, Sven Öste....När jag, för att inte låta journalistjägaren ta struptag på mig igen, så gick jag en morgon in med en A5-lapp till Tingmalm; Jsg vill nu avsluta mitt Att våga vinna. men sedan vara fri att åka och bo vart jag vill. Skrivandet är en kärlek att vårda". Jag avtackades med middag på Essingen. Fick en DN-klocka i massivt glas.
