Jag vann mattan!

Ibland slår ett järtecken ned.
Jag cyklade bort till Edebymârten - tradition i sommarens genombrott,
som om ej förr sker den 31 maj. Jag brukar där kolla in: a)morsa på vänner som Hembygdsgården här vid Klarälven är traditionsbärare tack vare; b) trasmattorna som
kvinnorna i Röda korset väver för lotteri vid detta tilllfälle; Underbara färgkombinationer skapas där slag efter slag i vävstolen; mörka höst- och vinterdagar---kvällar...

Nu köpte jag 2 lotter a 10 kr st. 200 hade sålts, bara tre vinnare skulle dras.
Jag hade föga hopp om att ta hem något i den potten. Men väl hemma på gårdsplanen
ringde telefon;
- Grattis, du vann den rosa mattan.
Vi kommer och överlämnar den.
Tio munter senare hade jag mattan, som för mig har tonen av rosaröd solnedgång som färgar magi i Klarälvens vatten. Den skall debutera vid en högtid längre fram i sommar.

Detta tar jag som ett järtecken. Inget peppar, inget ta i trä; När sådant händer mig i mitt liv brukar det vara starten på en bra period;
Hon som kom med mattan är från Deje; Jag förevigade,både mig själv med mattan och hon som lämnade vinsten.
Senast jag vann något liknande var för 21 år sedan, även då Edebymârten; En griskultings vikt skulle gissas;
En vinnare bland hundratals viktgissningar.Diskussionerna gick höga bland erfarna bönder.
Jag kom nästan på milligrammet rätt- ren tur förstås - och en griskulting jag kallade Sven¨Åke (karlarna
som kom hit med den hette Sven och Åke)kom i full galopp, skuttade och gav skärande hals som bara kultgrisar kan.
Så kan det gå.Har Du varit med om liknande?

Thorwald

Golf är en vän just nu!

Så här är det det för mig, när något händer som gör att en vän, helt vanlig eller
till och med den man gift sig med en gång, bara i en ordväxling sticker sin kos, lämnar hemmet för gott:

Jag vill först nypa mig i armen sjuttioåtta gånger och fråga vad som hänt.
Vadan detta topp tunnor rasande missnöje md tingens ordning?
Jag är själv rätt usel på att göra slag i saken och helt enkelt gå min väg även om jag är både trött och less och t o m hoppas att jag aldrig ser den misshaglige igen.
Nej. det där klarar inte jag.

Istället för att ta bort bilden går jag och söker hitta det positiva
och inte missa något som ändå - trots allt - är schysst hos vederbörande.Denna metod kallar jag "privat rättsäkerhet".
Det där drar ut på tiden: Men faktum är att jag med den lite defensiva inställningen
lyckats slippa stök i onödan, men bara gud vet, om ens han/hon.

Och nu håller jag på att inte bara acceptera att min fru Marja drog så där tvärt den 6 maj; Jag börjar tro att hon var rentav synsk; Jag en blindbock;
När jag första dagarna efter "Marjaflykten" på en gammal hederlig Crescent dam årsmodell 1951 med paketväska därbak,hittad 1982 på Deje soptipp, vankade omkring i det gamla timmerhuset, som jag
köpte 1984 (gud ske lov och tack för det), ja då var jag en förvirrad själ.
Jag ville skrika,jag ville banka huvudet i väggen.Gråten knöt sig, vägrades utbrott.
Klantskalle, här fanns Marja, god och snäll och så bara poff! Borta med cykel och
du är bara handfallen.Förebråelser, ja ni vet.

Nattsömnen blev störd.Tankarna rusade. Jag vaknade av att jag talade md någon;
Men Marjas bädd va tom.Det var dags att börja meddela det undermedvetna läget som det var, så meditationen med ett konstruktivt mantra kom till pass.
Och jag hade en livlina. som jag rekommenderar alla svaga själar inför tunga motlut:
Sök aldrig genvägar med sömnpiller eller nyttjande av droger (sprit t ex
som bensin på elden - inget bra släckningsmedel...
Jag vill även - i princip - stänga av telefonen, mobil med sina förrädiska sms...rena
fallgropen.
Så jag pumpade däcken och smörjde kedjan på min cykel - märket Rex, en annan champion; Tänk så fritt att i försommaren bara trampa sig fram; Känna balansen nära naturen. En hel orkester av alla fåglars stämmor kom till mina öron; Vilken symfoni!
"Kom låt oss sjunga..." När jag kom hem läste jag skötselanvisningen för tvätttmaskinen. Aha! Program nr 8 för skonsam tvätt av
det som mindre tål. Sortera kulör - och vittvätt samt mattor för sig...
Underbart när nytvättat hängde och slängde i vinden på torklinan!


Kanske det är tjatigt att räkna upp banala inslag så här, men stopp där min vän!

Jag har faktiskt inte ens pratat med Marja än. Häromdagen kom snabbskilsmässopapper.
Hon ville, sade hennes nya sällskap, att det skulle gå i expressfart.
Jag skrev på men kände mig olustig. apatisk rentav; Ängslan gav dock vika sedan
Marja och hennes beskyddare hade varit och hämtat saker (förrförra söndagen). Upplevelsen med Marjas nya person var faktiskt omskakande.
Att se fakta i ögonen väcker instinkter och då är man själv sin bäste dräng.

Och jag tog fram golfbagen. Gick igenom klubbor, skick osv. Tvättade allt.
Letade fram sportkläder och sorterade dom efter eget huvud.Tvättmaskinen malde på.
Så på med datorn; Golf.se - boka tid på hemmaklubben; Klickat och klart.
Nu är jag på Forshaga Golfklub i det underbart natursköna Dömleområdet, några kilometer från Deje, dryga milen med bil från Upplanda-Edeby.Klippa gräsmattan.Tvätta bilen.

Nu var jag äntligen i ett positivt drag; Jag skickade ett mail till Marja för att bryta dödläget; Jag älskar Dig, skrev jag. Nada svar.
Om hon hittat någon annan så ska denne inte bli svartis; Jag älskar alla
mina vänner.Marjas plats i hjärtat bara finns där.

Och nu börjar jag sova gott om natten. Mitt hängivna idrottsintresse är en stor tillgång; exempelvis följer jag fotbollslandslaget inför helgens stormatcerna nu, allsvenskan; kamp varje sekund 90 matchminuter AIk-Djurgården---35000 betalade entré och trivdes; snacka om intresse! Där har kulturen att lära (jag bör veta som var flygande reporter i 25 år i Dagens Nyheter - otaliga VM och OS bevakade jag.Nu är jag faktiskt även konstnär och undrar ofta varför det inte finns fler program med
konsten och konstnärerna. Eldsjälarna måste backas fram.
Mera idrott;Jag ser i direktsändningar på Canal + även slutspelet i ishockey från USA/Kanada.
Håller på svensklaget Detroit Red Wings; Som ung reporter var jag utsänd av DN i flera längre USA-resor. DN visade att jag var värd att satsas på; förkovras som reporter;var bl a med först målvaktsprofilen Leif "Honken" Holmqvist till Boston Bruins och sedan - året var 1972 - följd jag Munkforsbacken Tommie Bergmans start i just Detroit Red Wings..sedan följde Salming, Pröjsarn, Hedberg---och 1979 gav jag som författae ut den första svenska berättelsen om ishockeyutvandringen till Nordamerka; i¨Wilhelm Mobergs anda, om jag får säga det själv.Yrke: Proffs i NHL
är titeln på skriften/bilderna. DN-förlaget.Utgivningsår; 1979.
Nå, nu har minuter, timmar, kvällar, morgnar, deppa, deppa och åter deppa;Så vändningen då en främling - jäktad, opersonlig dök upp som Marja. Då klarnade sinnet.
Förlåt om det låter drastiskt; Men verklighet är verklighet;Det kändes plötsligt idag, då jag förresten hade min bästa golfrunda för året,som man filosofiskt kan tyda;
att ljus trängde upp och klarlade oredan ---puzzelbitarna föll enklare på plats. Själen fick liv;Sedan kommer vuxenperspektivet, självkritiken ("som man bäddar får man ligga") och kära läsare, du skall veta att jag inte är nådig mot mig själv, men
Marja är inget fall, inget man bara sopar undan spåren efter.Om hon själv genom livets gång förhärdats är det hon själv som får ta den smällen.

Broder Erlig Hall sade vid utslaget på hål 12;
"Thorwald, så lugn du är. Har något hänt med medicineringen?"
Jag blev först överrumplad. Min Parkinsson har jag släpat på sedan 1995 - 13 år alltså - och har just faktiskt fåt en ny medicin som stabiliserar allt.


Nu viker jag blad i tillförsiktens tecken, tar en dag i taget
So long!

Bilden är från Rackstadsmuséet och fotograf är konsthistorikern
Agneta Nordmark-Fjaestad; Dotterdotter til Maja och Gustaf Fjaestad. "Du är så fin på den bilden", skrev hon Agneta.

S. Thorwald Olsson

Var rädd om Dig, Marja!

Att följa sitt hjärta kan ha sina uppförslut.
För min del räcker det med att skippa förklaringar och händelser som
orsaker till att Dominoeffekten löper amok.

Från Klarälven och mig, Marja:
Var rädd om Dig, här rostar inte den kärleken.

Thorwald

Embryon---nu leker Gud med oss!

I denna tid då fördjupning är som en tunn tråd av okunskaper;
I en tid då dumheten alltid har företräde;
I en tid då känslospröten förgiftas:
I en tid just som denna är den store konstnären Gud - jag har min egen -
förlamande god;
En fjärillarvs räddning är dagens glädjeämne;
Ur puppan stiger den gula fjärilen mot himlen med de vackraste och sköraste av vingar,

Så är det.

Thorwald

Skärgården - sommarfamnen!

Under decennier var Stockholms skärgård ett äventyr för mig.
Vid Vänern finns liknande magi - Lurö skärgård till exempel - och insjöar som Gunnern
i Gunnarskog och Glafsfjorden också...I maj, då frosten ännu biter i kinderna nattetid,byggs sommarleendet. Lite förpostfäktning söker jag få med här---arbete pågår.Schscch!

Thorwald

Aha, nu lyser det igen!

Upp som en sol - ned som en pannkaka! Inte s å dramatiskt; Men man bör inte taga något för givet;
Inte visste jag att glädjen fanns alldeles utanför köksfönstret - i vårdträdet, en vängest från det av mig dyrkade radarparet Gerd och DN-kollegan Pralen - gifta i ur och skur; Som ett i snart ett halvt sekel.

Nu fokus på det de ser som glädjeämnet:
Elin, första barnbarnet (nr 2 på väg).
Hennes tappra babyskratt skiner igenom i den konst-musik-video jag komponerade
till Melanderska tjällets äkta ta-emot-glädje;
Bifogade snart färdiga olja visar också tappra existenser.
Och så en rapport till Elin, hennes mamma, morfar Pralen och Hagsätras Mona-Lisa;
Oefterhärmliga mormor Gerd:
Vårdträdet är den starkaste apel jag någonsin fått: Äppelsort: Ingrid Marie.Den blommar så man förstummas; tulpanerna under hejar på.

S Thorwald Olsson

Hur tolkas denna Ensam igen?

Bilder är själva uppfattingen;
Känslor tolkar även för de bokstavligen och själsrubbat blinda.
Lämnad ensam igen---på en gång krafter som rubbar verkligheten; tidigare fast
mark börjar gunga---allt levande har detta pussel av stadier vid olika händelser, väntade eller oväntade.
Här breda temperamentsglödande---men vid saklig analys stadig hand, eller tack och lov; stadig näve.
Jag bygger vidare.Erinran; Humorstänk skapas,inget att bara ta det för givet.

Thorwald och den lite sommarvarmare Klarälvdalen 22 maj 2008

Wilma, Sara och Peter!

Emellanåt känner man sig upprymd;
Som när jag träffade guldretrievern lilla fröken Wilma. född i Arboga
men adopterad av min son Peter och hans sambo Sara (hästbiten och sportinriktad: läsande första av tre år på GIH - Gymnasik- och Idrottshögskolan för att bli gympalärare).

Wilma var absolut lugn. Trivdes direkt med husse och matte och älskar dagliga promenader i ur ich skur¨ute på Djurgården, denna vår huvudstads lunga.

När jag var liten hade jag tre hundar, vid olika tillfällen förstås: Jag älskade dem alla! Gränslöst.
De togs alla ifrån mig; ekonomiska, trångboddheter och kanske annat också.
Jag minns den vitsvarta lilla foxterriern bäst och hans grav besöker jag ännu
och i minnet kommer en svart vinterdag strax efter nyåret fram;

Jag busade Exodus - han var en hittehund så mitt i Gunnarskog vi bodde och ingen
fattade hur denna pigga, granna Foxterrier bara så där kunde komma till mig och stanna.
Efter skolan, klass fyra vid Centralskolan i Stommen, hade jag denna dag bråttom;
Exodus och jag skulle kolla ett övergivet nästan helt igenväxt hus: Mystiken låg
tät; En sägen berättade att ett ungt par hade byggt huset och bott där.
En dag var de försvunna. Ingen kom någonsin tillbaka till huset. Inga släktingar fanns.Folk drog sig för att gå för nära huset i mörker. Slingerväxter klädde in fasaderna.
Nobodys house där 250 meter från vägkorset i Stommen, där jag med syskon och mamma bodde.Jag hade i min fantasi fått för mig att Nobodys house i hemlighet beboddes av paret---de var och inte var verkliga; fantasin hade no limit. Men när jag var hemma
och lade ryggsäcken på köksbordet kände jag att något inte stämde. Mamma var blekare än vanligt, blicken ville inte fasna.
Exodus fanns ingenstans.
Jag hittade honom dagen där på nedgrävd i snön 30 meter från det övergivna huset.
På taket på en jordkällare.Fryst av metertjock snö.
Han var alldeles stel och död, men jag tyckte att han log mot mig. Något hände; Tårarna frös till is. Jag begravde min vän på mitt eget sätt;
Så var det med Exodus.

Nu mötte jag en väldokumenterad icke-Exodus; Wilma, mer vit än guld. Vilka ögon att drunkna i!
Marja, min f d maka och konstnärskolega, var med när jag träffade Wilma tidigare i år vid ett Stockholmsbesök. Hon fick sedan bilder från Peter och akvarellade
det ni här ser. Innan Marja stack,i all hast som en tidens Exodus, lämnade hon denna gåva till Wilma, Sara och Peter.Så kan det gå.

S Thorwald Olsson

Här har lite hänt

Nu tar jag kväll denna väderskiftningarnas 20 maj 2008.
Ena stunden skyfall med hagel/snö...helt lokalt.
Temperaturen under tio plus. Åter elake herrn till domedagsprofeterna i klimatlarmen,
kanske får vi vinter i juli? Och i Torsby, e bit över till Fryksdalen, som kostade på
sin skidtunnel (det kostar 150 kr per person och skidor får man låna /pjäxor med/---)

Det är ett drama som skall målas fram här.
Vi får se - kanske blir det att ställa den ochuy ta en ny fri duk.

Thorwald O.

Målardukens utmaningar

Detta är en konst; att acceptera att allt ändras med sinnesstämningar.
Bah! Men så kvicknar något till!

Nu ska jag söka dokumentera denna målnings utveckling---kanske till noll och inget.
Vi får se.

Thorwald O.

Är Du min mor, du koltrastdrottning där?

Ibland rullar reinkarnationsbegreppet upp som en röd matta:

Varsågod min herre, varsågod och låt fantasin egga!

Aha!
Jag ser den kanske vänkäraste gästen där vippande på mossegräst utanför köksfönstret:

Min Anna; Koltrastfrun--Jag spelar några ljusa toner på munspelet. Hon lyssnar,
kastar mossfragment med nickningar som ger mig takten.En mask smaskar hon i sig.

Sen flyger hon till sitt familjebo---för att snart återvända.
Jag tillåter mig att tro sålunda:

Koltrasten är min mors själ, d v s Anna Christinas från Gunnaskog.Hon har sin reinkarnation ävenledes i
den alldeles gyllengula fjärilen--hon fladdrade förresten just förbi den gamla apeln.

S Thorwald Olsson

Den 17 maj föll snön i Edeby

Man undrade vart växthuseffekten tagit vägen? Bara en liten undran är väl tillåten?

Vinter i maj

Den vita evigheten i Klarälvdalen kylde norska jubeldagen, 17 maj, och Ni vet väl att vår granne här arm i arm med Värmland aldrig nog kan yvas över att Stockholm inte regerar Oslo, men där finns två sidor av kronan; vem ger friviligt tillbaka en guldklimp som Norge? Danskarna ville då inte frivilligt säppa taget om Norge, men en skattindrivare och f ö släkting till Gustaf Fröding - namnet Agard ska vi skriva med om! - lade krokben för dansken; Han försnillade den svindlande summa av - omräknat cirka i dagsvärde - fyra (4) milarder kronor. Puts väck bara - danskarna
kroknade; Och svindlaren tog sin tillflykt hit till Värmland; han skaffade sig två herrgårdar i Gunnarskog av alla socknar; Fredros Herrgård och Sälboda dito. En märklig man--Lars Fallberg i Arvika skrev en bok om Agard. Jag ska berätta mer senare.
2008

vid den gamla apeln

du blommade som
aldrig förr denna majmorgon

vad jag av skärvor kan minnas;
men

utan att ha det skrivet
eller alls bekräftat

log en oändlig
lyckas fé
inifrån den skyddande stammen

blommorna aldrig så vita:

dörren stod på glänt;
friarens guld
var dukat

för ingen

S Thorwald Olsson

vildrosen

en väntan
är blockerande av
ickefinnandets
rörelser;

dörrar öppnas
utan mening

som om vildrosen
som blev kvar
överlevande

ympningen
till ickeväxten människans
jakt på det konstruerade;

mot lagarna
som finns
även i väntans tickande:

i dag är väntans kraft
till min fördel;
tack vare vildrosen

som snart

visar det okränkta
i att vara den hon är

S Thorwald Olsson
Edeby väntans dag den 15 maj 2008

Kärlekens nycker

Kärleken - hur oändligt ordet känns.
Rulla runt det i munnen;
K ä r l e k.

Ljuvliga maj i Norden med sina fyra årstider.
Kärleken spelar alla roller i existensens tranedans.

I en enkel dikt som denna t ex:

Din skugga kom i tysta vindar
och belägrade mitt hjärta

vars slag är min längtans;

En längtan att se Ditt
förtrollande ansikte lysa energi;

ta min hand i Din hand;
ordlöst ge varandra mod

mod att våga tro
på kärlekens äkthet;

en bro från det högsta bergets topp
till att få smaka sältan av Dina tårar;

Och kärleken kan kasta av sig
sin beskyddande mantel;
iskallt stelnar livet till förtvivlans
offergud

som leder förvirrade själar
bort från försommarvärmen
till skuggans dal där sveket regerar;

en kastvind!
hoppet skräms på flykt
av ord som talar utanför mig,

hjärtat slår utan glädje


Så kan det beskrivas allt medan
tulpanerna Du så ivrigt vigde i jordmån före
den gångna vintern---

nu blommar de

S Thorwald Olsson

Ensamheten och BJ Salming

Ibland glöms den bort, ensamheten.
Ett vet jag alldeles säkert:Ensamheten är en liten by någonstans i norrnorra Sverige.
Där bor en tjej som med tränare alias pappa och syskonstöd
åkte till Kanada och vann VM i armbrytning.
Jag glömmer inte dokumentären med sagda otrolighet som innehåll;
När man ringde hem till mamma där i norrnorra Sverige och meddelade att det blev guld, ja då flödade glädjetårarna på det fullproppade hotellrummet borta i Kanada, som vi annars mest känner för ishockeyemigranterna;
Allt startade med Börje Salming, som blev legend med stort L - liksom senare Mats Sundin och Peter Forsberg - och jag glömmer inte resan till Toronto och Maple Leafs Garden och det intilliggande relativt enkla, men väl fungerande, Westbury Hotel, där Börje först inkvarterades med sin dåvarande fru, som han envist kallade "Smulan". Själv tog jag in på samma hotell, bara några minuters promenadavstånd till den sagoomspunna isladan Maple Leafs Garden.

Börje Salming kunde säkert ha talat dialekt med armbryterskan från Ensamheten.
Kirunabo, som han är från start.
Jag minns rätt mycket från mitt reporterjobb i Dagens Nyheter och extra väl det som rörde just den väldige ishockeybacken med järnkraften, som blixtrade från de annars så vänliga ögonen. Till exempel första eldprovet som "BJ" i Maple Leafs mundering. Det gällde - vi skrev 1973 och höststart i National Hockey League - bortamatch mot vid denna tidsepok brutalt tacklingsspelande Philadelphia Flyers. När jag anlände till deras arena Spectrum skedde det tillsammans med Börjes svenske advokat/rådgivare Björn Wagnsson.
- Hu, det här blir tufft för Börje och Inge (Hammarström,forward från Brynäs), pustade Björn Wagnsson, som för övrigt gick bort alldeles för tidigt från oss (cancer).
Och tufft blev det. Eddie Schultz var NHL:s mest råbarkade slagskämpe; Ja, hans roll var att krascha eller på annat sätt söka förstöra nyckelspelare i motståndarlaget.
Schultz stirrade som förhäxad på sitt byte från första nedsläpp; "BJ - kyckling!"

När Börje Salming skrinnade för att byta efter första passet passade slagskämpen på;
Han knäade bakifrån till Börje samt använde klubbladet som krokben. Svensken föll pladask.Den blodtörstiga Philadelphia-publiken jublade, men oljudet fastnade i vrångstrupen;

Börje formligen studsade upp - slet tag i Eddie Schultz och drämde honom i isen. Pannkaka Schultz! Först alldeles tyst i Spectrum; sedan en artig applåd som dovt vandrade från sektion till sektion; Varumärket "BJ" föddes.

Börje Salming var därmed en respekterad man i National Hockey League; Men han
ser alltid så ensam ut, har ni tänkt på det?

Han hade förr i tiden en åldersgrånad fritidsstuga vid Torne Träsk. Dagens Nyheter
sände under några somrar på 1980-talet ut medarbetare och chefredaktörer, t ex Christina Jutterström, samt representanter för marknad, annonser,distribution o s v. En sommara gick DN-tåget norrut. Jag var med som reporter och i Kiruna
bad jag om en dags extravaganza;
Tillsammans med fotografen Jan E. Carlsson lyckades jag hitta fram till Börje Salmings sommaride.Nära milen i nyputsade finskor och tji myggolja i lappländsk myrmark.
Likt en björn i ide hasade B.J. sig för att öppna sedan vi bankat en halv timme på dörrar och fönster.Börje kunde verkligen vila ut när han behövde. Nu undrade han vad klockan var: Halv ett på dagen, upplyste fotograf Jan E.Carlsson sakligt. Börje gäspade och sträckte på sig. "Kom in då pojkar", sade han.På det viset blev det en DN-story om Salming i ödemarken.

Och BJ;s varma vänliga,ja nästan lite plågade ögon, glömmer jag aldrig.Inte hans kolsvarta ilskna heller, är bäst att tillägga.

En sann människa; En stor idrottsman. Och en ärlig pappa.

S Thorwald Olsson

Borgarbrackor är vi allihopa!

Dagens Nyheter måndagen den 5 maj 2008.
Vi läsare och dom där i ägarfamiljen Bonnier, redaktionen med
Aftonbladets gamle sportjournalist Thorbjörn Larsson i förarsätet,
hela hopen skribenter-fotografer och - ej att förglömma - finansiärerna av hela spektaklet;
annonsörerna. Mammon där, själva förutsättningen!
Bonnier äger det mesta i media-Sverige. Icke enbart tack vare monopolspridare
i ett samhälle, mångkulturellt, som skriker efter oberoende debattforum.

Lika utmanande nu som då Bonnier faktiskt köpte ut DN från börsen; Man tog tillbaks
ägarspridningen, som börsen de facto bör vara, under beteckningen Marieberg; Ruskigt utmanande men. men inget som vare sig sossehöjdare som numera godsägande Göran Persson eller någon annan s k arbetarrepresentant blåste till strid om.

Konforismens -=likriktningen - tystnad råder sedan länge i Sverige. Alla sitter i knä på alla.
Behöver man känna av medlidande och solidaritet med underklassen finns Uppdrag
Granskning i SVT 1 med öppna famnen. Förutsättning: Att det handlar om nedsopade
invandrare, helst från Rinkeby, Tensta, Bergsjön och som lök på laxen:Hammarkullen.
Så mot den bakgrunden är dagens DN-spegling bara den stora bekräftelsen:

Borgarbrackor är vi allihop;Mammon är Guf, Faen. solen...
- Borgarbrackan Leif Nyhlén, rocklåtsskrivande f d kulturjournalist i DN, vädrar sitt livs höjdpunkt; Då han blev "någon" i den s k 68-rörelsen. Nostalgin hänger som en blöt trasa över hans betraktelse; Dock intet nytt för mig som under många år arbetade tillsammans i DN i Marieberg; Han i Kulturredaktionens öde ö; jag i sportredaktionens hårda verklighet med allt som Nyhlén & Co. avskydde; Konkurrens, hårt arbetsprogram, ingenting gratis.

Så åt h-e med Nyhléns 68:or.

Göran Greider krönikerar denna majmåndag med en rödblå tråd;
Demonregissören Lars Noréns mer än 1000 sidor långa dagboksanfall mot alltifrån kolleger, media, ej minst DN; Leif Zern örfillas igen,och en massa
annat som snaskar gott i hyenornas heta åtrå inför lik, gärna skelett, i garderoben;

Greider konstaterar att allt handlar om en sketen borgarbrackas bekymmer om att möblera sommarhuset, göka rätt tjej för att bli rätt far---kort sagt; en borgarbrackas skrift om andra borgarbrackor.
Ridå; Men jag har ett tillägg; Krönikören själv är också en av dessa panelhönor som skrittande hoppar från gräddfil till gräddfil; Säg det SVT-program som inte välkomnar den stolligt hyperintellektuelle G.D.med sarkasmerna i bakfickan.

Så borgarbrackor är vi numera alla exklusive invandrarna. Jag avundas dem!
DN denna majmåndag har också ett på Debatt presenterat monumentalt borgarutspel:
En samling stollar föreslår att Svenska spel skall förutom idrottsrörelsen sponsra kulturen med de förlorarpengar som man håvar in.Pengar som är stämplade förlorare
ska besudla konstens vingar. Hjälp!
S Thorwald Olsson

Hemingway och pirplankan

En ensam man satt med benen dinglande utanför den yttersta pirplankan.
Hur han hade kommit dit var en gåta, eftersom den senaste orkanen över södra
Forida hade slitit sönder det mesta av människan optimistiskt byggt ute i havet, även
de odödliga pirkonstruktionerna.
Jag råkade passera på min dagliga långvandring utefter den breda, guldlockande
och till synes och kännes oändliga strand som gett Miami dess världsberömda och
fruktade Beachareor.

Jag stannade och fokuserade blicken bort mot den yttersta plankan; den liksom hängde fritt i luften, men antagligen fanns ett stöttande fäste i form av de sega stockar, som var många till antalet för att bära dessa beachens lockande pirer, med inbyggda barer, restauranger, metplatser och en hel del annat.

Mannen, som satt därute på den yttersta plankan, rörde sig inte. Var det månna en docka?
Eller gjorde det laddade ljuset, som följer i lugnet då mördarorkanen dragit vidare mot nya skövlingar för att till slut förlora musklerna och likt en gammal uppgiven gubbe i en sista pust återförena sig med de normala och förhärskande vindarna, mig
en synvilla?

Jag blev nyfiken.

- Hello! Hello!

Jag ropade högt, högre; sedan med full kraft:

Hello, there!
Och då vände mannen sitt huvud som täcktes av en halmhatt modell mindre; ansiktet var täckt av vitt skägg.

Som om Ernest Hemingway. familjär med såväl Florida som orkanerna ("Den gamle och havet" gav honom Nobelpriset), gick igen. Nej det var icke Ernesto.Men en gengångare.

Och denne man hade samma planer som slutligen, efter många misslyckade eller i tid uppdagade försök,ändade Hemingways tid som jordevandrare.
Allt kändes ödesbestämt.

Jag tittade mig omkring på den ödsliga stranden. Inte en människa. Men något
hundratal meter bort mot något som hade varit Hotel Bristol - nu nästan jämnat med marken - låg ett omkullvräkt vakttorn.
Jag började springa ditåt, slängde en blick bort mot mannen på den yttersta pirplankan;
Han var borta.Puts väck.
Vi fann honom aldrig; strandvakten, poliserna och en båtpatrull från Kustbevakningen.
"Kanske hade orkanen tagit hans hem och, ännu värre, dödat hans kära.

Varje gång jag därefter vandrade förbi den ramponerade piren stannade jag och tittade mot den yttersra plankan. Den förblev kvar år efter år, tills piren bygges
ny och stark.

Så kan det gå.

S Thorwald Olsson